Jag går in i spökslottet, sätter mig i en blå vagn,
Sjukdomen spräcker ögonvitan på en grusväg,
i en taxi på väg tillbaka.
Det stillsamma vansinnet belägrar luften,
Stänger ute en från början ändå omöjlig konversation.
Mitt gamla barnhem är sig likt, som då fast försent.
Spritflaskor och sönderslagna möbler, en trasig telefon.
En gång levde jag här. I det skjulet,
i det huset var torpet ett slott.
En förrymd fånge, bakbunden i ett glas mineralvatten
spills ut på ett brev med skolbetyg,
bläcket suddas ut, brevet går inte längre att läsa.
Betygen är förstörda.
En arracsboll fastnar i halsen utan något att dricka.
På katedern står en kristallvas med lögner och godis.
Hand i hand går lögn och fejkat beröm sin död till mötes
mot den sanning som finns i framtiden, för den som letar.
Jag drunknar i min törst att få reda på sanningen.
Jag ska slicka sanningen i nacken men inte fastna för smaken.
Jag vill stanna upp men inte stå still.