När du dog far blev det ett ogenomskådligt sammelsurium i min inre värld. Livet som var tog slut och existensens pansar smälte av blixtens hetta. Familjen blev sorgfälld och ett mörker exponerade sig. Sorgen ersattes av ilska hos de andra anhöriga far. Tillvaron blev becksvart. Du en trygghet i mitt liv far, varför hände detta dig. Bara du förstod min säregenhet far, bara du, för de andra i familjen riktade bara skarpladdad emotionell ammunition mot mig och ignorerade mina känslor, såg mig som ett feltryck som inte agerade efter deras pipa och som alltid reagerade logiskt och för de ologiskt när jag alltid höll mig till sanningen, sanningen deras fiende far, de ville inte lyssna utan föredrog de giriga känslornas andedräkt. Men nu far är du död och min trygghet är splittrad. Mina känslor är som en droppa vatten i havet far. Dig far kunde jag fråga om råd, även fråga vad som helst utan att dömas som avvikande trots att mitt sinne är byggt helt annorlunda än alla andras. Du förklarade oftast saker bra för mig så att jag förstod, men nu är du död far och jag fungerar inge vidare med min emotionella mor. Hon reagerar så ologiskt far och jag kan inte fråga henne om råd för hon är en förnekare av allt. Far jag tycker att det var tråkigt att du gick hädan så tidigt, det var liksom inte riktigt din tid än och på vägen i natten ska man ju inte promenera far, varför gå i mörkret utan reflex far. Men nu är det som det är. Tänkt om du levt nu far så skulle du kanske förstått mig ännu mer nu när jag fått min diagnos bekräftad. Jag saknar dig far, du accepterade mig. Jag hoppas att du inte led far när du dog, läkarna sa att du inte gjorde det, det gick snabbt med tanke på att du hade alla skador man kan tänka sig far. Det är svårt far att förstå att du inte längre finns, du vet ju hur jag har det med känslor, de är svåra att hantera så jag brukar bara stänga av för jag orkar inte ta i dessa. Nu har snart 365 dagar gått sedan du gick hädan far. Din olycka känns dock som igår men jag antar att det är naturligt att känna så. Det skulle du nog säga till mig om du varit här nu. Allt känns dock väldigt egendomligt nu efter allt som varit och interaktionen med syskonen har ju aldrig varit speciellt bra, de förstår inte så bra eller vill kanske inte. Det känns dock rätt ensamt på något sätt men både du och jag far trivs ju i vår ensamhet. Så ensamheten jag känner nu är väl den att du fattas mig. Livet går ju vidare som de säger men jag tror jag har fastnat i den verkliga världen och gått mer in i min egen värld far. Det känns rätt meningslöst detta livet far. Ibland står jag nere vid järnvägsspåret och bara känner vinden av tåget smeka min kind när det susar förbi men jag känner mig inte så levande, ändock inte så rädd av mig som du vet far. Man tar många risker i livet och det känner du ju själv till som alltid skulle göra saker på egen hand och där av blev det som det blev, speciellt när du och jag skulle bygga växthuset och du trilla ner. Det är rätt lustigt far allt egentligen. Jag kan spela upp allt med dig, alla minnen och de blir som en film när jag blundar. Så på ett sätt lever du än far via mina minnen, mina fotografiska minnen.