För det mesta är alla dessa sociala sammandrabbningar riktigt enerverande. Jag blir för det mesta trött av de sociala nu för tiden, de känns som cumulonimbus moln rent metaforiskt. Drar mig allt längre bort in i mörkret för där känner jag en trygghet och så mörkklädd som jag brukar vara är jag svår sedd och kan flanera fritt, gömma mig där i mörkret från alla frågor jag inte kan ge några svar på. Många ställer oftast frågan ”hur mår du” och av vanemässighet blir svaret ”jo tack, allt bara bra”. För jag har inga förklaringar och inga ord kan förklara hur jag känner mig så det blir oftast en tom fras av meningslöshet. Ibland vill jag bara flanera utan att säga ett ord, vill bara vara stum och inte ens lyssna, vill bara implodera och försvinna utan några spår. Ibland är det bara så. Ibland vill jag bara blunda och släppa alla känslor fria, ibland, men det är inte så lätt alltid. Ibland undrar jag om jag existerar för jag reagerar inte instinktivt på faror som kan vara letala. Jag kanske bara är en risktagare fast det tror jag inte. Möjligen under olika tillfällen så släpper jag fritt mina inre impulser och blir rätt loj inför livet. Det känns som om jag kunde hoppa i en isvak utan att känna smärta för jag reagerar trots allt inte så mycket på kylan. Livet är allt en homogenitet av resonans.