Det är att expandera i en kubisk ekvation. För allt har alltid en start och ett slut. Att ta sig från A till B är lätt, bara man har en nålkompass. Min sitter i djupet av min hjärna och så länge jag har ett mål finner jag en mening. Som när jag tar med mig min systemkamera ut och söker intressanta ting att ta kort på, men det är inte att ha ett mål utan det är att finna målen man ska måla med fotosyntes. Vad jag än finner så kan det skapa glädje och jag älskar detaljer av fart och med små vingar de flyger lätt sin kos. Men alla detaljer har sin charm och oftast finner jag blommor som det intressantaste även om ansikten fascinerar mig en hel del. Trots att jag inte är något vidare på att läsa av mimiken så fascineras jag av det kvinnliga ansiktet om än inte mer av det kvinnliga intellektet, för där i finns många detaljer i olika vackra nyanser. Ja en banbrytande glädje.