Familjerelationer är lika ogenomskådligt invecklade som trigonometriska ekvationer. Det är inte alltid lätt att förstå de andras känslor och varför den ena vill något helt annat än vad man själv vill.

Jag har aldrig uppskattat kramar speciellt mycket och det för att jag inte förstår dess mening. De känns som simplex rent kommunikationsmässigt, den som kramar mig får kanske ut något av det fast jag vet inte exakt vad, då jag själv känner mig helt ur fas när någon kramar om mig helt oförberett.

Systrarna vill oftast kramas och det skiljer sig från brodern som dunkar en i ryggen, har dock aldrig förstått meningen med det där att dunka någon i ryggen.

Och kommunikationen mellan mig och brodern är som halv-duplex, den känns osystematisk.

Den enda gången jag känner att full-duplex breder ut sig är när jag kommunicerar med min väninna, hon är som min far rent intellektuellt.

Gillar blommor som en själv och kan föra komplexa samtal om djupsinniga saker som ingen annan alltid orkar med, hon är speciell och det närmaste en mor jag kan komma på ett speciellt sätt för hon förstår mig mycket bättre än min biologiska mor.

Jag har alltid funderat hur detta kommer sig, men jag och min biologiska mor har aldrig funktionerat så bra ihop. Det är rätt underligt hur det kommer sig att jag fungerar mycket bättre ihop med mina vänner, speciellt kvinnliga vänner.

Oftast förstår jag kvinnors intellekt bättre än männens, för kvinnor är lite mer komplicerade och jag dras till det komplexa, det är det enkla jag har svårt för.

Relationer till ens familj de är rätt perplexa och oftast allt för mycket känslor som är medfödda och så föreligger det inte i vänskapen, den är mycket enklare utan dubbelsidiga kanaler av svårbegripliga signaler.