Du tror att mitt yttersta speglar mitt innersta
lindar in dina ord som i ett påstående
spänner bågen och siktar
du gör det bra

Orden slår hål på mitt innersta
smärtan tränger envist fram ur ögonvrån
mina ord har för längesedan lämnat sin linda
sköljer över dig från det svartaste av mörker

Din blick vidgas av förvåning
precis på gränsen till panik
mitt innersta bestulet vänder ryggen
mot sorlet av druckna röster

Uppdrucken glädje
lämnar rummet på vingliga ben
svamlar som i hypnos över ökentorra läppar
"här finns ingen som stöttar
men heller ingen om knuffar"