Visst önskar jag att vi hade vunnit
eller kanske att vi varandra aldrig funnit.
Jag hade viljan
men den räckte inte till för oss båda.
Du var för skadad av kriget
och nu fångad av knarket.
Jag kämpade för oss
men du sa farväl istället för att slåss.
Mitt inre sa att du skulle stanna
men mitt sunda förnuft sa något annat.
Jag trodde att vår kärlek var starkare än så
men du hade blivit en knarkare och var tvungen att gå.
Du kom hem efter att ha funderat ett slag
och du ville ha oss kvar.
Jag smekte ditt långa hår
och från mitt öga rann en tår.
Du lyfte upp vårt barn
och höll det så varmt mot din barm.
Din kind blev våt
och du sa; Varför är det så svårt?
Du genomled dagar av abstinens
och vid din sida jag fanns.
Du var för svag
och led många kval.
Du ville börja om
och våren kom.
Du bestämmde dig för att flytta
jag sa- att fly gör ingen nytta.
Du bara måste komma bort
och vi skulle komma efter förstås.
Jag spelade stark
och tänkte att du har ju slutat med knark.
Vi visste nog redan då
hur det skulle gå.
Du var svår att nå
och dina besök blev få.
Vårt barn var så litet
och mitt hjärta var så slitet.
Jag var tvungen att tänka på mina barn
och försöka att inte hålla dig i mina tankar kvar.
Det blev höst
och jag ville finna tröst.
Mina känslor för dig jag hade förträngt
och dina gamla saker jag slängt.
Jag packade våra saker
utan glädje och utan saknad.
Vi flyttade från stan
där fanns inget kvar varken för mig eller mina barn.
Klart att jag en och annan tår fällt
när jag under alla dessa år på dig tänkt.
Vår dotter efter dig ibland frågar
jag svara nästan inte vågar.
Att hennes far är narkoman
får hon veta längre fram.
Jag hoppas att vår flicka förstår
när hon dessa år når.
Jag hoppas och tror att kärleken och samvetet som i dig bor
en dag ska hitta till huset där vi bor.
Idag vet jag att livet går vidare
fast man ibland inte mår något vidare.
Jag börjar nu få min glädje åter
och sitter alltmer sällan och gråter.
Ibland du i mina drömmar kommer åter
och då mitt hjärta blommar åter.
Men jag vaknar och förstår
att du ej lägre vid min sida står.
Jag sitter i mina tysta rum
och tänker att allt är ett mysterium.
Jag hoppas och vill att mitt barn i framtida dar
skall få träffa sin far.
Tiden läker alla sår
men tiden vi fick gav djupa spår.
Jag vet att du på oss tänker
och kanske i ditt öga en tår blänker.
Du är stolt
och din själ har du sålt.
Tänker att jag skulle kämpat mer
men var rädd att du skulle oss dra ner.
Vi kunde ha blivit bara vänner
men så blev det inte heller.
På grund av knarkets konkurrens
krävdes av mig för mycket tolerans.
Idag jag vet att hos mig ingen lösning fanns
den finns hos dig någonstans.
I alla en ångest bor
men din blev för stor.
Du var för svag
och jag kanske hade för stora krav.
Jag vet att du ditt barn saknar
och kanske en dag du vaknar.
Du kanske inser att du ditt ansvar ska ta
fast du hittills inte varit någon far.
När vi träffades jag redan ett barn hade fått
så den vägen hade jag redan gått.
Mitt barn kallade dig pappa
och på din kind hon mången gång klappat.
När du från oss gått
du lämnade hennes öga vått.
Idag hon vet vad som hände
och att knarket hennes"pappa"brände.
Kanske hon idag inte allt kan förstå
men kanske om några år.
Du har lämnat mångt öga vått
efter vägen som du gått.
Men allt är och förblir inte grått
det är ju trots allt mycket jag fått.

Farväl min vän
kanske ses vi igen.