Jag har aldrig varit såhär trött när jag vaknat förut.

Det är som om jag sprungit hela natten, som i en dröm. Jag orkar knappt lyfta ögonlocken en bit för att skymta den välbekanta synen av mitt sovrum. Jag samlar kraft och ångrar mig snabbt. Sover jag fortfarande? Om inte, vad i hela världen var det som studerade varje lite rörelse jag gör? Bäst jag försöker igen.

zing.

Jag vet fortfarande inte vad det är som händer, men inte är jag hemma i alla fall. Någon pratar med mig, på ett språk jag faktiskt förstår. Vilket känns oerhört i denna värld jag hamnat i. Jag sätter mig upp för att se var jag är. Allt är så vitt, vitt. Jag blir bländad och sluter mina ögon snabbt igen. Jag känner någonting kallt anpassas efter mitt ansikte. Jag öppnar ögonen igen och märker att jag fått något som liknar solglasögon. Plötsligt hör jag rösten igen.
"Alla nya har problem med det extrema ljuset. Därför har vi tillverkat ljusdämpare åt er".

Jag bestämmer mig för att svara: "Alla nya? Var är jag och hur kom jag hit? Vem är du, och vad är det som händer?"

"Jag förstår att du har många frågor Amanda, och det är därför jag är här. Jag är här för att lära dig om din nya värld".

-
Reqna har lärt så mycket bara på ett dygn. Ändå tycks allting vara otydligt och suddigt i kanterna. Jag är tydligen fortfarande i min gamla hemstad, London, fast det är 2071.

Jag kan inte fatta det, jag tror fortfarande att allting är ett skämt men i så fall är det ett välutarbetat skämt som inte är roligt alls. Missförstå mig rätt, för det här är något av det häftigaste jag någonsin varit med om. Det har inte ens funnits i mina vildaste drömmar. Allt är så vackert här, det är inte så vitt och tråkigt som i rummet där jag vaknade upp. Allting är som det alltid har varit i London, fast mer utvecklat och alla tyckes må så mycket bättre här. Ingen hemlöshet eller fattigdom.

Jag har fått ett par uppgifter, det får alla "nya". Jag ska bestämma ett nytt namn, det bekymrar mig en del, alla andra har skapat så häftiga namn och jag kommer bara på gamla.
Jag ska också själv bestämma hur jag vill se ut. Jag vet, det låter helt befängt. Jag har ingen aning hur jag ska göra. Och ändå skickas jag in för "justering" om bara fyra dagar. Känn ingen press! Visst...
Ziema, det är det bästa alternativet hittills.

-
Hemlängtan, som ett djupt sår inuti mig.
Konstant omringad av nya vänner och andra personer som vill hjälpa. Men jag saknar mina vänner, och min familj. Men inom en snar framtid bör även de komma hit.

Tre dagar till justering, hur vill jag se ut? Smal. brun med långt vackert hår och stora ögon?
Nej det är för vanligt.
Fräknar, det vill jag ha.

-
Jag är justerad.
Det är helt sjukt faktiskt. När jag ser mig i spegeln ser jag inte mig, ändå är det jag. Kvinnan i spegeln är inte sjuttonåriga Amanda med lite för många fel.
Det är sjuttonåriga Ziema med lite för få fel.

Perfektion, precis som alla andra här-
(med hud brun som kanel och hår svart som natthimlen intar jag min nya värld).

Idag kom min syster hit, jag har inte hunnit träffa henne än. Men jag känner henne. Bandet är inte lika långt längre, vi är tvillingar, därav bandet. Jag vet inte var jag ska börja. Jag behöver ett jobb, ett hem. Jag behöver min syster.

-
Min syster och jag vi bor tillsammans, väntar på mamma och pappa. Börjar vänja oss. Min syster Miranda heter numera Yliam och jag har aldrig sett något vackrare. Enda problemet är allt nytt. Jag kommer aldrig vänja mig.
Varje morgon är jag pigg, varje kväll är jag trött. Precis som det ska vara.

Robotar och ljud. Zing schwong zing zing.

Konflikter och krig är inget alternativ här.
Förr tänkte jag inte så mycket på alla bråk och allas olikheter, nu märker jag bara avsaknaden. Det är sjukt, att allting kan vara så problemfritt. Den som skapar reglerna här är ett geni, och då menar jag inte Einsteingeni, utan ett underbart geni.
Bara grejen att man kan hämta människor och flytta dem frammåt sådär sextio år. Det är genialiskt.

-
En månad i London 2071 nu. Mina känslor och mitt färgseende har utvecklats enormt.
Jag trodde jag hade sett alla färger förut, men jag kunde inte haft mer fel. Det finns inga gränser för vilken färg du vill skapa, varje färg har en känsla kopplad till sig. Precis som alltid.
Mamma och pappa är här nu. De är så fina, saknaden av hemma har lagt sig. Jag tror jag hör hemma här nu, men jag undrar fortfarande var folk tror vi har blivit av, obesvarade frågor kommer alltid finnas säger dem.

Åh, jag blir galen.
Reqna och jag vi träffas inte så ofta längre, hon är till för att hjälpa nybörjarna. Och jag räknas inte som ny längre.
Men hon är min bästa vän.

Jag har till och med träffat en kille som verkar vettig, fast. Så verkar alla här vettiga. Konstigt nog. Jag hade verkligen fått nog av alla odrägliga människor, nystart. Han heter Mexier, men vi är bara vänner. Visst.
Det finns ingenting jag hellre vill än att somna ikväll och vakna upp imorgon. Upptäcka allt det jag aldrig kommer få upptäcka.

-
Jag hittar ingen tid att skriva mer. Jag är nöjd som det är, här kommer jag att trivas. Jag tror jag säger hejdå, för nu.