Fartyget seglar till okänd plats tillsammans med mig.

Vi seglar på det rytande hav.

Där du en gång tog men aldrig gav.

Jag hör fiskmåsarna skratta åt mig.

Men jag bara ler tillbaka en stund.

För här är jag fri, precis som dem.

Fri från piskande vind och från att vara blind.

Här ute kan jag få mitt minne att kasta ankare.



Solnedgången sjunker i väst.

Den sista måsen skriker och predikar.

Den sa mig något stillsamt likt kyrkans präst.

Här ser jag hur nya stjärnor föds.

Jag ser också hur sanden rinner ut.

Som en symbol för att min stund här snart är slut.


Men den fagra fasaden här i mitt tankekoma som annars varit så fult.

Får mig att se friheten i livets skepnad som jag aldrig gjort förut.