likt springmaskar mot himlen
ironiska nog bland alla höstlik
blodsprängda och varigt gula

liv går i ide
döden ligger kvar

liv har lämnat tid
kvar ensam för gott

tid vandrar vidare
med huvudet högt
mest bara för att
inte klumpen i bröstet
skulle få honom att
tippa över

tid utan liv
lika obeskrivligt som
luft utan lungor
eller
cancer utan kropp

den kalla höstvinden
svider i huden på tid
som just lämnat