Jag sitter i Socialtjänstens Hus i min stad, i en korridor med gråprickig plastmatta. Röda och blå fåtöljer. Fina och bekväma men ändå inget man skulle vilja ha i ett hem. Något får en möbel att se institutionell ut men jag vet inte vad.

Framför mig finns en mängd stängda dörrar i något slags ljust träslag. Det är rent och det finns många stora krukor med levande växter. Jag var tvungen att kolla om de är levande, så jag rev nästan omärkligt sönder ett blad. Det är riktiga blommor. Hela stället ger ett fräscht intryck.

Men ändå. Det finns en väldigt speciell känsla här som går att ta på. Hit kommer man när man har problem. Problem som myndigheter måste gripa in och hjälpa en med. Kanske vill man det, kanske är man tvingad. Problem som kan bestå i allt möjligt, från akut pengabrist till sociala utredningar, familjeproblem, missbruk. Att träda in genom socialtjänstens dörrar innebär att något av dessa problem tynger en. Och att man behöver samhällets hjälp att lösa dem.

Så kommer vi in här, en skock brännmärkta människor, tar en nummerlapp och sätter oss och glor på varandra i smyg. Varför är den där mamman här med sin tonårige son. Har han strulat bort skolan? Tagit droger? Mamman ser ut att ha klätt upp sig inför mötet med kjol, högklackat och läppstift. Hon har några slags jeanstights innanför kjolen som ser ut att vara ett par nummer för stora.

Pappan som visslar när han sätter sig ned har tagit på sig en avslappnad look. Han har ett yngre barn med sig och han pratar på något vis med en ansträngd lätthet. Som om de satt och snackade vid middagen. När deras socialsekreterare kommer hälsar han med ett avväpnande "tja" och ger ifrån sig något litet smackljud precis när han gett henne sitt handslag och sagt sitt namn.

Och alla socialsekreterare som kommer ut från hemliga rum och låsta dörrar, alla de har en osynlig men högst påtaglig makt. I sitt steg, i sitt handslag, i sina nycklar till rummet vi ska sitta i. Inte minst i sina ord som de ska skriva ned i olika omdömen. Omdömen som kan vara väldigt omvälvande i en hjälpsökande människas liv. Allt detta är alla parter medvetna om, alltmedan vi ler och hälsar och sätter oss ned, som om vi vore på ett vanligt jobbmöte.

Nu ser jag silhuetterna genom tunna röda gardiner. En profil är bekant, mer än bekant. Den tillhör mitt eget barn. Kanske kommer han utrusande snart, kanske leder det till något positivt. Jag sitter kvar här, på andra sidan gardinen, på andra sidan dörren. På andra sidan.