som du i början
ständigt höll fast
drog inåt
skruvade samman

släpper nu banden
och lockar ut sig
som gårdagens
håruppsättning

det dekanterade vinet
sprider sig
som tankeord i rummet
upplöses i inandningsluften

fingrar tänds
utan att lämna en enda springa
för vinden
att smeka gardinerna

som till varje tomrum
strömmar skratten från gränderna
spårvagnarnas kattsvansar
och bubblorna i mossan

tystnaden tecknar sig
i en orubblig mur runt
och räddar aldrig någon

som apelsinen
i sitt solgula skal
var vi kärnor, minns du?