Jag har inte talat med en enda människa idag
det var länge sedan jag kände sådant lugn

hela världen står still
och tiden spelar väldigt liten roll

det är inte glädje, tror jag
eller sorg

bara lättnad
inget mer

jag är tillfreds i ensamhet
inte starkare eller annorlunda på något sätt
men mer vaken

jag blir så trött annars
det är ansträngande att spela rollen som människa
som en vanlig människa
det är inte ens för mig själv jag spelar, tror jag
jag tror det är för alla andra, hur dumt det än låter
det är utmattande att tvinga sig själv in i en mall som inte riktigt passar

det känns så dumt
men sanningen är väl det

jag ska inte klaga
det känns ganska bra just nu
här i det något blåaktiga skenet från en skärm

med lite billjud utanför det öppna fönstret…
gränsar till kaotiskt men ändå behagligt

det är nog här jag ska vara
i ensamhet, visst
men helt utan den negativa tonen som brukar följa med ordet ensamhet

jag andas så lugnt nu… det är nästan läskigt
pulsen hörs knappt i öronen
när jag blundar

/