Att älska eller att älskas, det är små ord med stor mening.
Jag vill göra dig hel, med hjälp av den del jag har i mig själv.
Jag ville vara den som gav dig glädje varje dag.
Som reste dig när du kände dig svag.
Som torkade din kind när den blev blöt.
Så låg bredvid dig tills du somnade. Som tog hand om dina sår.
Kysste de, förband dem varje dag.

Vill inte strida, gör mig själv mer illa och ännu mer dig.
Du är det finaste och det vackraste som finns.
Du vet hur jag känner det när jag är nere.
Du är min andra sida den jag inte klarar mig utan
trots jag tror jag kan det. Trots att jag tror jag är
någon speciell blir jag det inte utan dig.
Du vet hur det känns att inte vara sig själv i en värld
där man måste vara någon, varje gång, varje sekund.
Någon man inte vill vara, någon som inte är en själv.
Man måste passa in, måste vara speciell,
måste vara den man inte vill vara.

Vill förstå att det inte bara händer att man träffar
någon som du, men det känns som jag bara
kastar bort alla ord mot någon som redan är
någon annanstans. På något annat sätt.

Man kan älska, men man kan inte älska mig på nåt
annat sätt än ett i fall man är som du.
Det känns som nån tog mina nycklar till mitt hjärta och gömde
de på någon annan planet i ett annat solsystem, i en helt annan
galax.

Det var väl bara flax.
Att jag mötte nån som du.
Men du är det bästa jag har....

Vill inte förlora dig....