Det sägs att fjärilar bara lever i några dagar. De flyger omkring och sprider sin skönhet, fångar vår uppmärksamhet, får oss att tappa andan av förundran och sedan dör de. Det känns så orättvist. Och meningslöst. Jag gråter när jag tänker på det här, varför visar Gud oss små skymtar av ljus och kärlek för att sedan slita det ifrån oss?

Ibland ser jag endast det förgängliga i fjärilarnas vackerhet, hur meningslösa de egentligen är. De är ingenting för den här världen. De lever ett ögonblick och sedan är de döda i evighet. Men ibland är det just det ögonblicket som jag ser, ögonblicket av ljus och sanning. Jag ser en fjäril och mitt hjärta fylls av någonting, mitt inre bubblar över av glädje och jag vill bara dansa och sjunga.

Är inte det ett under i sig, att en fjäril, så tunn och så skör, kan sprida så mycket ljus och sanning på bara några dagar, ett ögonblick ur evigheten, en droppe ur havet...

Livet är skört. Människors hjärtan är sköra. Fjärilar är sköra. Gud lägger sin skatt i bräckliga lerkärl. Skenet bedrar. Det som ser litet ut i människors ögon kan ha en större betydelse ur ett annat perspektiv. Det inger mig hopp när jag ser allt annat i mörker. Ur ett större perspektiv kanske jag är av avgörande betydelse. Kanske borde vi inte låta meningslösheten få ta så stor plats i våra liv. Kanske är det egentligen kärleken som präglar allt, men det är fördunklat. Ibland är inte saker som de först verkar. Ibland finns det liv och mening som vi inte kan se. Det sägs att ibland är det just den fulaste puppan som utvecklas till den vackraste av fjärilar.

Tänk på det när allt annat känns hopplöst.
Även du kan bli en fjäril.