Jag är på väg tillbaks till vardagen igen
efter höstens stora dipp.
Jag försöker bli bra på det här,
att återkomma till livet som finns kvar
efter varje års speciella djupdykningar.
En på våren, en på hösten och en till julen.
De är de värsta och samtidigt dem
jag försöker planera inför med ledigheter,
egentid och avstånd från negativ stress.

Sedan har året också de där andra smådyken.
De som bara kommer som ett brev på posten,
som jag inte kan värja mig och stå stark emot
utan som istället har lärt mig tillåta mig falla till marken.
För hur den än är, så reser jag mig upp efteråt.
Varenda jävla gång reser jag mig igen
och jag fattar inte hur många gånger jag ska orka?

Tyck vad ni vill om mig, att jag är psykiskt sjuk,
deprimerad, knäpp eller vad ni nu anser.
Jag ska berätta för er,
jag har förlorat mitt barn och för varje år
är det tre djävulska datum.
Det är dödsdagen, födelsedagen och julafton
då tillåter jag mig bli som jag blir!
Stör det någon är det mest synd om den personen!
Jag bryr mig inte.