Du vet, i en film,
när huvudpersonen ställs inför sin ödes stund,
en jury som vickar sina huvuden i takt till Domen
Duh-duh-duun
Nästan som bröllopsmarschen men icke,
nu är stunden att tala om plotten
"Vi synkade den stenen till det berget och sedan, Raset;
det är nu det rasar"
Men huvudpersonen hämtar alltid kraft
ur det som inte finns,
och spöar skiten ur Ödet

Men här sitter jag,
helt ofilmiskt i en gråskala
som inte tycks finnas i rutans myrkrig
Snöblandat regn,
lugnt växer sig tristessen våldsam och stor som en sjuka
Och det finns hursomhelst en gräns för
hur många fruktdrinkar man kan blanda utan att bli galen
Ingen att spöa,
ingen kraft utan ras