Dörrarna på ICA står och slår.
Där hänger ett barn.
Jag kan bara se kroppen.
Det var en lastbilschaufför som gjorde det.
"Vart är världen på väg egentligen?"

Ute är det så jävla mörkt.
Det är nog december.

Utanför banken står vi när den närmar sig.
Lastbilen.
Vi är många och den kör vingligt och snett.
Vi kan precis väja undan.
Nära döden men ändå är ingen rädd.
En vanlig dag i Strömsnäs.

"Chauffören är nog full".
Spännande, förväntansfulla.
Ut stapplar han.
Min pappa.

Så pinsamt.
Vid fontänen står vi nu.
Jag, min bror, min pappa och tomma ansikten.
Han är arg och skriker.
Jag känner mig ganska lugn och kall.
Men en liten, liten rädsla finns långt in i bröstet.
Spanar bort mot mitt hus.
Bara några meter hem till min trygga mamma.
Kan jag gå nu?

Men vi ska fan ingenstans.
Vi ska lyssna, vi ska hålla käften, vi ska dö.

Jag säger någonting jag velat säga länge men aldrig vågat.
Och så går vi.
Där kan ni stå, tomma ansikten och pappa.