Jag står vid fönstret och granskar regnet i mörkret.
Dropparna slår mot rutan och hejdas i sin fartfyllda resa, jag ser likheten i det nu...
Min frammarsch i livet har slagits i spillror på grund av en tjock glasfasad.
Jag står vid den väggen krossad som människa och ser genom dess grumliga yta och upplever en smärta som inte är fysisk utan en som skär i mitt hjärta som en tandläkarborr.
Jag ser det som tidigare varit en ond mardröm komma till verklighet runt omkring mig.
Jag upplever allt som hänt och samtidigt allt som varit dolt under denna grumliga yta...
Jag står på mina knän och förstår nu att allt var en enda falsk dröm om lycka och livsglädje.
Ge mig ett skäl till att inte ge upp nu, allt är bortom min makt att ändra på, ge mig ett skäl till att krossa glaset och älska på nytt igen, ge mig ett skäl till att påbörja en ny resa genom livet.
Ett skäl...