Slängdes upp på ett flak, en skruttig bil.
Du körde och körde och körde.
Så jävla länge, så fegt.
Jag skrek och skrek och skrek.
Du - tyst.
Inte ett ord.
Som om du inte hörde mig.
Jag vet att du hörde.

Ska jag hoppa av?
Ska jag våga hoppa av det kalla, rivande, elaka flaket?
Måste samla mod, jag väntar lite till.

Sträcker ut ett ben.
Sträcker ut en arm.
Ger dig möjligheter och alternativ.

Det slutade i något mellanting.
Hoppade jag?
Slängde du av mig?
Jag vet inte, det är så luddigt.
Men jag hamnade på Tippen.
Kravlar runt där än.
Bland matrester, döda vitvaror och brustna, patetiska hjärtan.

Här finns ingen tid.
En lång, sömnlös natt.
Det enda som hörs är panikskriken.
Misslyckades med det omöjliga pusslet igen.
- Ge upp då, din löjliga idiot.
Du är fel.
Viskar någon långt långt långt borta.
Vi hör det när vi vill.
När det finns tid igen hör vi viskningen.