Lakanet insnärjt i sig självt,
hårda skuggor i veck från det sneda ljuset,
och inne där någonstans
är jag,
också insnärjd i mig själv
Blunda hårt
för där är De;
mejl man inte vågar öppna,
samtal man inte vill ta,
ansikten man helst undviker
Så länge,
så att säga Under Tiden,
leker jag med klippdockor i min förnekelse
Utanför rasslar löven och
människor tomma som pantburkar
Men displayen blinkar,
hårtopparna delar sig av ledan,
livet vinkar med knuten näve
I mitt bröst en liten fågel;
som om den dött nu,
och jag hostar fjädrar
I min bål en oro,
livmoder, livnärdhet,
insidus nervosa
Jag spänner lakanet
över sängen,
105 centimeter som avslöjar
Ensamheten,
eller kanske en lite för trång dubbelsäng
Slätt som en ny kanvas inför
en ny dag
med ny skit i hörnen,
lågt höstvinterljus genom strimmiga rutor
Och Hoppet om
fågelns kvitter
långt därinne