Jag ligger på marken
och ser på en himmel klädd i moln.
Det är den sista silen jag tog
den är galet häftig
och jag ser i ett moln
nästan en bild av min mor som log.

Jag ser konturerna av regn
mot mina linser.
\"Det finns inte\" säger vi högt för oss själva
men lika väl ligger jag här
avklädd och naken
min kropp är skrämmande vaken.

Det bådar inte gott att höra sirenerna på håll
det låter olycksbådande.
Hade jag en olycka? Jag minns inte riktigt
minnet är inte vad det varit
och jag kan inte riktigt känna mina ben.
De verkar ha gått och farit.