Jag går uppför backarna
långsamt och strävsamt
med motlutet i knävecken

Ingen kan tala för mig nu
när jag vill vara en annan
när jag inte når in till kärnan

vilse i mitt eget klibbiga nät

provokatör eller bedragare

ensamhetens klister
har fäst mina fotsulor
vid marken, stampar jag

envis, stark eller svag

timmarna går, ett och två
i takt och otakt, i bittersmak

inga frågor om mina
sinnens tillstånd, det arga
provokatören, som vill
avtäcka världens falskheten

din gång är så lätt,
fjädrande, obekymrad när
mina steg är tunga som bly

då säger du det igen

att broarna knakar
under mina tankar

att man inte kan komma nära
den som inte har någon kärna

-Jag bränner dom, sa jag
broarna bränner jag

och kärnan har frusit inne