Du är som besatt.

Det du gör är fel,
varför slutar du inte?
Kan inte säger du,
varför kan du inte sluta?

Det borde vara enkelt tycker man ju,
eller är det verkligen så enkelt som man kan tro?

Du är besatt,
av orden,
av känslan,
av bekräftelsen,
av tomrummet som fylls,
av känslorna som uppstår,
av glädjen som du känner inom dig,
av att allt det sorgsna försvinner för en stund,

du är besatt.

Och du kan inte sluta,
eller hur?