Steg för steg går jag mot urholkning

torra vindar kastar ökensand
över mitt ansikte

luften är förändrad här
vindarna sliter i mig

ord på skynkliga papper lägger
sina lager av meningar över mig
singlar ord jag inte känner till

ty jag har tappat kärleken
och erövrat herraväldet
över tomhetens tempel

med blinda ögon

Du, leker så bra med människorna
så enkelt det verkar, och tryggt

rentav lyckligt
rentav verkligt

hos mig ringlar verkligheten som en orm
över brädgolven,hakar upp sig lite i skarvarna
men på det hela taget glider det bra

titta där, så jordnära dessa karlar
svettiga, med sina rutiga flanellskjortor
inga trassliga sökande själar

mina skrynkliga vingar bär mig
mot inbillade världar där

körer mässar kantater av Bach
och jag kan sjunga, sjunga, sjunga
tills ljudet uppslukas av kyrktaket

i vantro i meningslösheter
når inte fram mina armar

tiden har stannat upp att begrunda
sig själv och jag hör stillheten

täcker över de gapande hålen
i marken med presenningar

jag vill eld och tjockt rött spanskt vin

men mina armar räcker inte fram
når inte ens fram till min egen vilja

sångerna tonar ut till susande ljud av leda
sjunger dem för en gud jag aldrig blivit varse

ingenting uppfyller min själ

inga skrik av vrede
ingen längtan mot lyckan

bara TV: n som står på och kastar
sina ljud utan innebörd ut i rummet

okända språk som talas till
okända mottagare

mössen irrar mot fällorna jag gillrat
med döden i ögonen