Ta med dig soporna ut och kasta dem i soptunnan, sa hon. Hon tänkte också "ungjävel" som ett tillägg, fast det sa hon naturligtvis inte. Men det var så hon såg på familjemedlemmarna. Era jävlar, tänkte hon. Ni som håller mig fången här bland grytorna, ni som ständigt otacksamt ställer krav och klagar missnöjda på allt jag gör.Så var det.

Flykt fanns bara i tanken,att resa sig och gå bort utan en pinal, tom på minnen och rester från det gamla. Bara gå rakt ut, genom skogen tills hon kom fram till en stad där hon aldrig varit förut. Eller till hamnen, smita ombord på en fraktbåt påväg till okända länder. En ny identitet, nya intressanta vänner, nytt jobb med spännade innehåll, trevliga arbetskamrater, ingen gnällig chef eller elak Anette som stack nålar i skinnet på en med sina vassa kommentarer. En trevlig lägenhet med utsikt över torget. Men vem var väl hon att ställa krav på livet?

Ungjäveln tog soporna motvilligt, slängde muttrande ur sig en svordom på vägen ut.

-Vart ska du gå? När kommer du hem? Inte senare än två! ropade hon efter honom. -Käften kärrning, hann hon urskilja innan dörren smällde igen med ett brak.

-Jag måste ha med mig passet iallafall, tänkte hon, och stoppade ner det i handväskan, tog väskan över axeln och stängde dörren bakom sig.