Det är så spiktunnorna rullar
fortare och fortare när

fallet blir brantare och brantare
därinne är vassa taggar mot mitt skinn
och jag tror inte längre på att
det finns någon välmening

färden går inte att stoppa
vi kan bara säga ja och amen

ändå står betraktare och bedömer
med sina ögon skuggade av handen
med elitens sinne för tidsandan
vänder de rockarna efter vindarna

de bär sidenrockar från Kina
som för att markera att de är
något helt annat nu, mot förr
när de var enkla pojkar från
landsorten med bonniga dialekter

jag ser deras blåbyxben under
det exklusiva sidenet men

jag kan inget göra här innifrån

vi som stigit i tunnorna, veka av
underdånigheten, vi fruktar mest
att visa våra plågade ansikten

ty svaghet är den
värsta provokationen

tunnorna rullar fortare och fortare

när vattenfallet närmar sig
backar betraktarna undan
vänder ryggarna till och fnyser

då braken hörs genom
vattenmassornas dån

kan jag inget göra

ty utvecklingen är en egen kraft