Hon ligger där så grå vid höstens slut,
av mången önskad att hon inte fanns,
då hon ej kring sig sprider ljus och glans.
Nej, över henne hörs ej glädjens tjut.

Blott gnäll och klagan finns i var minut.
Men snälla, låt nu stackarn få en chans,
om än hon inte lockar till romans,
förrän i stund då julen står på lut.

Ty upp hon tänds då i sitt andetag,
det som är sista innan slutlig död,
på gränsen till decemberglittrig tid.

Ja, tänk nu så, ta vara på var dag
och ge vår vän av kärlek och ditt stöd,
så ska du se att hon mot dig blir blid.