|
|
Flickan...
Sjönk ner i brunnen.
Hon kände sig så ledsen och annorlunda.
Ingen förstod henne.
Den närmaste blev då åter igen avlägsen.
Orden räckte inte till.
Hon ville bara försvinna obemärkt och snabbt.
Sorgen var stark.
Och hon visste att hon verkligen var ensam.
Nu igen sjönk hon.
Det fanns nog ingen som förstod, inte ens...
Flickan
Fri vers
av
Grubbelmia
Läst 363 gånger
och
applåderad av 9 personer
Publicerad 2010-11-12 18:03
|
|
|
filosofian
Så bra beskrivet, har känt så någon gång. Du är jätteduktig!
2011-02-12
|
|
|
|
Anna*
Undan för undan blir brunnen stenlagd. Det går bättre att ta sig upp och kraften återkommer allt snabbare. Du skriver bra och så att det känns. Varm kram <3
2010-12-04
|
|
|
|
Karl-Bo Lundstedt
applåd o Bo-märke,,,
...och just precis när det såg som mörkast ut
nere i den djupa brunnen.... så hördes en viskning..
en röst ner i mörkret
"är du där?"
ja,svarade flickan, jag är kvar...
"vänta, sa rösten Jag kommer ner..."
Plötsligt stod han bara där bredvid henne
hon såg inte vem det var, men värmen från
hans gestalt, gjorde att Hon genast kände
just det hon saknade, tryggheten, närheten, värmen...
"Här sa han," och tog hennes hand, lade den på
sin rygg. "Klättra upp på min rygg, ställ dig på mina
axlar, så kommer du upp" sa han, och smekte hennes kind..
Men du då, sa hon med ömhet i rösten?
"Jag kommer oxå upp" sa han lugnt..
Hon litade på mannen, rösten, och klättrade..
Snart stod hon på hans axlar, nu var hon uppe..
Nu hade hon fast mark under fötterna igen..
Och plötsligt stod Han bara bredvid henne...
Och då såg hon vem Han var, såren i Hans händer
och dessa ögon som av eld, letade sig in, djupt
tände den falnande lågan... Nu grät och skrattade hon
samtidigt..
Han böjde sig fram viskade ömt i hennes öra...
"Stadigt förbidade du HERREN,
och han böjde sig till dig
och hörde ditt rop.
Han drog dig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn;
han ställde dina fötter på en klippa,
han gjorde dina steg fasta;
han lade i din mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Det skola många se och varda häpna,
och skola förtrösta på HERREN"..
med eld i hjärtat och lugn
i sinnet, gick flickan hem..
ensamhet blev till härlighet....
stegen kändes så lätta...
"Nu vet jag att allt blir bra"
sa hon för sig själv och log
så där som bara flickor kan...
Han hade sagt en hel del annat oxå
till henne.... men det behöll hon för sig själv
en tid och sen en liten tid......
kb
2010-11-13
|
|
|
|
Bibbi
Så smärtsamt berörande att det gör ont.
2010-11-12
|
|
|
Nästa text
Föregående
Grubbelmia
|
