jag kan fortfarande känna hur tillvarons mening ryckte i dig
med kraften av den ursprungskälla
den du bar inom dig
långt innan då du kom till mig
och åter fick dig att gå
jag vet jag borde ha ansträngt mig mer
men försöker nu envist intala mig själv
det kommer en tid
då det inte längre ekar
i min saknad efter dig
för det kanske gör det lättare sen
när jag ser dig hand i hand
med ett hjärtas band
som inte liknar mitt
för jag vill ju egentligen kunna säga
jag älskar dig mer än bandets bindning
jag vill se dig leva lyckligt fri
men det är ännu smärtsamt
allt för tidigt
att tänka, säga, veta
det är ej längre mig du tänker på
när du letar efter lycka
så när vinterregnet bryter fram
lutar jag mig bak i en båge
med hopp om att skölja bort det allra sista hopp
att åter höra dig andas
tätt intill min rygg
för jag vet nu att när dagens mjuka strålar ändas
är det inte längre hem till mig
ditt hjärta längtar
men min tid kommer nog
då jag bitterljuvt minns tillbaka
och med tillfredsställelse kan säga
hjärtat, jag älskar dig än
men nu
som min vän