De står i en gigantisk väntsal, fylld av människor och rörelse.
Tiden står still och det känns som en halv evighet har passerat sen de kom dit.
Tåget försenas mer och mer för varje minut som går.
Maktlösheten är kallt vatten som rinner över deras huvuden.



Väntsalen är livet, och tåget är i själva verket chansen varje människa förväntas få. Väntsalen fortsätter att snurra av människor för evigt och tåget anländer aldrig. De når aldrig sin destination i tid och får aldrig sin chans. När de slutligen ser på varandra är den förståelse de brukade känna för varandra inte längre existerande genom flödet av vatten mellan deras ansikten.















Hjärtat skulle förvandlat vattnet till ånga som suddat igen hela väntsalen och fått rörelserna runt omkring dem att försvinna. Hjärtat skulle fått tåget att aldrig komma sent.