Det är något som luktar ruttet här
Det är ju jag! Det kommer inifrån,
alldeles surt i gommen
Ah, uppvaknandet i det:
ett slags utomkroppslighet
Metavarande
Existensen plöstligt reducerad till
Existensialism
Att studera men inte vara

Hur mår du
egentligen?
Egentligt talat:
skit
Som det där ruttna i mig,
på den nivån ungefär,
eller HELT EXAKT så
Ahaaa, det klias i getskägg,
kroppen skall intellektualiseras och
ruttet är ju,
som bekant,
ÄCKLIGT

Först när människan
SER odören ryggar hon tillbaka

Kanske man senare
stöter på varandra igen,
och det där Hur mår du:t
har blivit ett
Blev du någonsin av med det där
ruttna?
Du vet, är det AVKLARAT?
Kanske
är det också det
Som en utandning,
som ett varande, ett spelande, ett narrande
av Existensen igen,
äntligen!
Fri och nerkommen från observatoriet

Men det kliar och sen svider det,
att nicka stilla och vända rygg
uppskattas inte av
Existensialismen
En finne på hakan man inte
kan UNDVIKA och
Lilla äcklet är där, det är här,
det är överallt
Och man undrar om det utomkroppsliga kanske
ändå är existensens minimum,
själens hydda
Att existera i exil:
exits here, there
and everywhere