Är du rädd? Han skrattade åt henne,
hennes förskräckta min
Törs du inte ? Vad tror du ska hända?
Tror du Näcken ska ta själen din?

De satt vid sjön, den svarta, blanka
hade fikat och nu ville han bada.
Hon, som redan i barnaåren i trakten setts vanka
lyssnade blott lite på hans svada.

Han var från stan, en riktig man som visste
kunde allt och förstod sig på
Hon var flickan från landet, den lilla söta
med lockigt hår och ögon blå.

I början hade hon visat honom runt
berättat om trakten och dess gåta
talat om älvor och vättar och hennes vän där i sjön
men slutade efter att han hånat så hon började gråta.

Nu höll hon mest med, det var lugnast för dem alla
Hon ville inte att han från sina höga hästar skulle falla...

Han reste sig, sopade smulor från sin byxa
dök i med ett vigt hopp
Hon reste sig sakta, motvilligt
borstade smulor från sin kropp

Hon hann inte borsta klart förrän ett vrål han gav upp
det ekade över landskapet det gröna
Han försvann i ett blubb, en krusning, en ring
ner i vattnet det sköna.

Hon log litegrann, ganska nöjd med sitt värv
hennes blöte bekantskap hade en ny vän
Hon packade ihop alla saker och strosade in till byn
-anmäla saknad kunde hon göra sen.