nätterna är långa när dagarna är likgiltiga

trötthet, det har blivit en livsstil
en form att förklara bort meningslösheten genom
att pressa in varenda liten bit av livet i
och skära bort allt som faller utanför

det finns ingen mening här, ingen betydelse
inget mål och ingen riktning
ärligt talat är det nog precis som det ska vara
ett kontinuerligt stillastående
endast tiden släpar sig fram mot någonting

man forcerar sina andetag
klamrar sig fast vid minsta lilla antydning till förändring
ältar allt, precis allt…
tills det som förr kändes så otroligt viktigt
så ofantligt… tårdrypande stort
… blott meningslösheter

kroppen skriker åt mig ibland
"känn någonting din satans lilla…"
men det försvinner så fort
tystnaden liksom överröstar allt

tystnaden och likgiltigheten till det mesta
… allt man tror man kan förändra
transformeras

men aldrig det oföränderliga
… verklighetens vassa kanter och välkomnande betongväggar
man åderlåter sig själv om och om igen...
… låter pannan blöda och näsan knäckas
motståndslöst… samma sak om och om igen

igår, idag och i morgon…
… hmm… kanske dags för madrasserade tapeter

/