Det kom en dag
Det var något som funnits i bakhuvudet
Ändå var det ett oväntat besök
Och hon kunde inte avgöra om det var välkomet

Något som hon kände
Något som hon kände igen
Något bekant
Något som hon öppnade för utan att välkomna
Något som hon inte kunde be gå

Nu bet hon sig i tungan
Hon som redan sagt det
En upprepning var just nu inte passande
Så hon sa inte det igen på ett nytt sätt
Så som hon gjort dagen innan

Något som hon kände
Någon bekant känsla
Tankar som hon inte visste om hon skulle välkomna
Men det var en del av henne själv som hon öppnade för
Som hon släppte in under tvekan och grubblerier
Något som hon inte kunde be gå

Ansiktet begravt i kudden bredvid henne var inte han
Inte han heller, utan det som fanns kvar då dom andra gått
Och om hon förstått, men då var livet annorlunda
Och den värld som var hennes verkade vara så allmän
Nu insåg hon det speciella
När hon såg honom ligga där med ansiktet i kudden
Han som inte alls var som dom

Något som hon kände
Något som hon visste fanns
Men något som inte var hos henne
Både han och han och dom där känslorna
Det som också var hon
Och så plötsligt hittade det henne
Det hittade hem till henne
Och hon välkomnade det inte direkt
Men då hon släppt in det förmådde hon inte att be det gå

Allting föll som ett korthus
Och hon visste att det var hon som släppt in vinddraget
Hon kunde lika väl raserat allt med sin egna hand
Men nej, vinddrag krävde hon för att rasera allt
Instruktionerna blev en dom
Och domen föll i samma stund som korthusets kort föll i kaos
Sen reste hon sig och gick eftersom något som hon släppt in var omöjligt att förmå att gå