… suck och stön… ännu en upprepning…

Jag skyller på mitt dumma lilla huvud

hjärnan känns laminerad

inget nytt tar sig in

upplevelser sköljs bort med ett par minuters mellanrum

kanske är det bara bra

det borde ju vara ganska befriande

att glömma bort… kanske inte allt… men mycket av det lilla

man sjunker alltid tillbaka till en sorts nollpunkt

… eller höjs… från vilken nivå man än gurglar sig fram i sörjan i

normalisering… hemskt ord… passande men fruktansvärt

det blir så… när man stänger in sig själv

kopplar bort och accepterar nederlag

varesig man verkligen vinner eller förlorar liksom

känslan ger alltid fel signaler till mig
jag har denna ofantliga rikedom
… inte i pengar eller prylar
jag har en far, en mor… tre äldre bröder
… en hel hög med underbara brorsbarn…
nio totalt olika små till stora mänskovarelsern jag älskat sedan de plötsligt bara fanns där… leenden, skratt, gråt, skrik och så mycket som inte går att sätta ord på…
jag är fanimig stenrik…

… ändå känner man sig så här

ensam… visst är man ensam… vem fan är inte ensam
halva sverige är säkert ensamma just nu…
… det handlar så lite om att älska
så otroligt lite om att vara älskad
i alla fall för mig…
… den drömmen förkastades för länge sedan

på den punkten är jag nog fattig

… ähh…
ensamhet är normalitet
… jag måste nog bara lära mig att acceptera det ute i verkligheten också
inte bara i mina idiotiska små ord

/