längst den frusna floden hasar människor omkring
huvudena hänger tunga av vinterplåga och beting
sorgen krälar svulten, bortträngd av profana ting
i skuggorna som snöflingor kastar över ingenting

gatlyktor blinkar som billiga neonbordeller
alla söker sitt gift dessa döddansarkvällar
sticka slås mot plån i främlingars veka armar
ågren spelar hartschfiol på alla fönsterkarmar

staden sluts i mörker, tätt som kobrafjäll
ingen hoppas på det bästa denna råa kväll
de flesta gör sitt bästa och rider ut frossbrytning
som i järtecknens himlatjärn flyter upp till ytan

de vakande känner pestens cyanidblå öga
och natten lyssnar lyhörd efter ekon från de döda
osynliga banditer stjäl barndom ur din stjäl
lämnar den som offergåva på floden att frysa ihjäl

de som vakar andas häftigt, i spasmisk paranoia
när himlen sätts i kallbrand av impressionistisk olja
och ljuset blir brännande och giftigt som cinnober
för i alla människoben finns ensamhet som aldrig sover