Havsskum över stigen
som jag aldrig vandrade

jag vet det nu

att så blev svartvattentiden
ovanför stigen svävar ingenting
bara nordanvinden som skriker
i mörkret, så hårt att lösgör sig

brännvinet i svetsfogar
från det ihärdiga järnet

som förr klamrade sig fast
i berghällarna

där de dunkla skeppen ankrade
om natten när tiderna tillät,
i krampor med väldiga trossar

lät de vårdkasar flamma
på andra berghällar

gick skeppen

i kvav när fyrvaktaren
sov av sig sitt rus