och just som sömnen ska ta ett fast tag i mig
hör jag hur regnet börjar falla
varje droppe slår ett slag mot glaset
som om de i enad attack
skulle kunna krossa allt.
det för tankarna till
du och jag mot världen
då det var vi två mot alla andra
och ingen kunde slå oss om vi
var enade.
jag funderar nu på om jag ensam
kan vara vi mot världen
jag mot alla
och slå mig fram på egen kraft.
inte behöver väl jag vara en del av två
för att betyda något i singularis.
men inte desto mindre kräver regnet
fram en känsla som jag inte står emot.
en känsla av en saknad
en saknad av en famn att krypa
tätt tätt intill.
en värme som jagar bort kylan
och en kärlek som förvisar ensamhet.
jag har haft det där
både en och två gånger
men vissa saker bör aldrig försvinna
fast man haft de förr.
man kan klara sig utan mycket
men det är de där små små sakerna
som man fäster sig vid
som man inte klarar sig utan
under vargtimmarna.