du har än så länge inte fått veta
att när du reste låg jag kvar
lät fingrarna långsamt över lakanen
smeka den plats
där avtrycket efter dig ännu vilade
i doften som hängde kvar genom minnen
vilka jag ömt vårdar och ännu behöver
för att saknaden i tomheten inte ska bli så påtaglig
lägger jag dem försiktigt bredvid smärtan
i det jag vet
att du aldrig kommer åter
så nu får du heller aldrig veta
hur varmt jag bäddar dig till rätta
i mitt inre hjärtas rum
dit du en gång alltid hade tillgång utan nyckel
där jag nu istället sakta viskar mitt farväl
för det är nu som jag sörjer dig
försöker vänja mig vid tanken
om ett liv
utan dig