Det satt en skata på mitt fönsterbleck.
Den hade klippta vingar och en smutsig fjäderdräkt.
Allt vitt var inte längre vitt, men grått
Och i det svarta kröp en fästing och nått annat smått;
En mygga, några löss; och där ett sår.
Den satt och darrade i väntan på en kommande vår,
Men jag vågade inte släppa in den.

Du såg på mig från ett skuggat hörn;
Din blick var stark och klar, som vore du en örn,
Och jag en skata – ensam och rädd;
Men lycklig, om endast för att äntligen bli sedd.
Om ändå känslan bröt sig fri och ut,
Så skulle jag ha sluppit se dig gå; se allt ta slut.
Men jag vågade inte säga något.

Det låg en fjäder på mitt fönsterbleck;
En liten sak i frosten glittrande; från en fjäderdräkt
Ryckt – och lämnad kvar hos mig;
Ett minne som täckts av snö – så snälla säg
mig - måste jag så snart på lycka tömmas?
Måste alla känslor, alla förhoppningar glömmas;
Bara för att jag inte vågade släppa in dig?