”Säg mig, hör du fågelsången?”
Viskar hon med sprucken röst
Till sin skugga – ingen svarar,
Utom vinden; fast den är utan tröst.
Endast iskalla fingrar mot bara bröst;
Den sveper ut över två små starar;
Fastfrusna i vattnet. Glömda sedan den höst
De svor – de skulle hålla döden stången.

En droppe vatten sipprar genom snön -
Den döende vinterns uppsprättade kadaver -
Och sällar sig trotsigt till den växande sjön,
Vars yta störs av två små fåglar; begraver
Utan eftertanke, utan medlidande och sorg,
Och innesluter världen i en vattenfylld borg.

Där borta! Mellan träden; där – du ser!
Våren marscherar in i ljusklädda led
Och sticker i marken sina vässade spjut!

De längtar ut.

Och där - vid sjön – en ensam kvinna
Som blickar ner i djupet och sin skugga frågar,
Om sådant som bara hon kan minnas,
Och kanske ännu hör;
I djupet av sitt sinne, det som plågar:
Spruckna röster som aldrig dör.

”Fågelsången? Hör du fågelsången?”
En stråle solsken sipprar mellan träden; ner
Mot två små starar – en på sned -
I djupet där de håller döden stången.