En gång jag drömde om en silveräng
Där gräset var av glas och himlen is.
I slöjor hängde luften, kall och sträng
Omkring mig i ett moln av fuktig dis.
När regnet kom, det föll i strida strömmar
Brusten is och strån som gick itu
Världen löstes upp längs skymda sömmar
Och det som var blev det som är här nu;
En dröm, ett minne, något snart nog glömt.
Med sorg jag följer himlens sista ljus
När natten gått och jag på kärlek tömts
Står världen öde, i den ett ödsligt hus
Långsamt blev så gryningen till dag
I tysthet jag tog mitt sista andetag.

*

I skuggan av en värld spelar en man på sin harpa.
Han sitter på en sten vars yta blivit grå och trist.
De dystra tonerna känns inte längre särskilt skarpa.
Det var nog mycket, mycket länge sedan sist,
Jag hörde honom; flera år sen jag var här och stod
Invid den branta kanten i evig väntan på min tur.
En dåraktig dåres dårskap kräver inte mycket mod,
Men ändå, ändå tvekar jag i trygghet inuti min bur.
Med krökta ryggar vandrar brustna själar förbi;
Jag ser dem svagt, som i en fjärran dimma.
En droppe vatten faller hastigt från ett träd bredvid,
Och fönstret fylls sen snabbt med tjock, tjock imma.
Ett ögonblick var allt jag såg; det räckte nog
Det var någon annan, inte mig som döden tog.