Jag har inga hämningar,
och jag har alla.
Det binder mig som människa,
binder mig till slav.
Och jag kan inte kontrollera vad som styr över mig,
och jag kan inte ens förstå.

Min egen oförmåga, min patenterade underlägsenhet,
är det enda som känns. Att känna att jag lever för något annat, eller någon.

Men det är en tanke,
som stöter på patrull.
Jag vill inte leva så,
oavsett om jag blir frälst.

Kan jag någonsin våga försvinna?
Är det min önskan?
Eller bara ett uttryck,
en ursäkt,
för min förmåga att inte
förmå?