Efter tidens utgång...

så tänkte jag

så handlade jag

men bit för bit, kommer
sanningarna smygande
och övermannar mig

så gick det till, så föll
övergången mellan
barn och vuxen över mig

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

-Du är bara ett barn

(jag var bara ett barn)

-Du försöker vara vuxen

(min kropp försökte vara vuxen)

-Då får du stå ditt kast, du ville ju också!

(jag var tolv år, vad visst jag om konsekvenser?)
(varför tittade han sådär på mig, med den blicken?)

(hur skulle jag veta
vem jag var när kroppen
blev vuxen utan att ta
med sig själen?)

( - det var såhär, allting som hände, det var
obegripligt, dom såg snälla ut men på samma
gång inte. Vad ville dom mej? Dom sa till mig
att göra olika saker. När man är barn brukar
man lyda dom vuxna. När jag lydde verkade
dom bli glada men sen skrattade dom så konstigt...
och sen, sen blev det kallt )

(dom lämnade mej där bara
utan mina kläder....)


Dom riktiga barnen, dom andra,
som var hela, dom var kvar i sin barndom

Jag blev en annan sort sen, efteråt

Det var så det började, tomheten
och det svarta hålet i mitt hjärta
som växte till en cancerböld

Och den ständiga kylan, där utanför

jag hade inte valt den, den hade valt mig
eller kanske har jag det, inte vet jag
hur det gick till, men det var
som om dom såg det på mig

skam och skamlöshet

men då, när det hände

kände jag inte kylan