Tystnad, tagning, klapp
Långt borta hörs det gråt
ett barn som kanske har ont eller inte vill ta sin medicin
eller längtar hem
I vårt rum hörs droppmaskinen surra och andetagen från två barn och en mamma
Själv ligger jag vaken men låtsas sova när nattpersonalen tittar till oss
Ni sov så gott inatt, säger de på morgonkvisten när de kommer in för att tömma påse och tempa.
Mmm, svarar jag och säger inget. Det spelar ingen roll.

Men jag kan inte sova på sjukhus med alla främmande ljud,
med den vind som drar in genom de stora fönsterna
och vars kyla går igenom alla landstingstäcken och tunna filtar och gör ögonen fuktiga
Eller nej, det kan jag inte skylla på vinden

Med bara ett draperi mellan familjerna är det svårt att vara normal tycker jag.
Blir så tyst, hyschar nästan åt mina andetag fastän grannpojken får skrika bäst han vill
bara vi inte hörs och störs

De är snälla, personalen, det måste de ju vara
Jag ringer på klockan en gång, vill att de får tyst på droppmaskinen som börjat larma
Det är det enda jag ber om på hela tiden.
Liten pojke sover mest, narkos har en förmåga att liksom hänga kvar
men när den väl lämnat så är han som vanligt, nästan.
På morgonen får vi äta frukost på bricka som jag hämtar i köket och han äter som en häst.
Det är bra.