Där jag står vid piren och kollar ut mot havet, en sorgsen låg himmel och en klar halvmåne som speglar sig i horisonten. Bara en underbar plats att se livet från insidan av mitt inre, att tänka så klart att man nästan förstår hur snabbt det gick att förlora, de som en gång varit en drömm att uppleva. Då man tittade bort och struntade i att se framtiden gick man den enkla vägen istället, då var det tärningarna som fick välja. var började livet? var slutar det? och vem var det jag blev?