Den stackaren som sa att livet är lätt att leva, har aldrig gått igenom någonting smärtsamt.
Han har aldrig förlorat någon han älskar, hans ådror har aldrig frysit till is i ren frustration.
Han har aldrig gråtit sig igenom sömnlösa nätter där han själv har sårat personen som står honom närmast.
Jag säger stackare för det är precis vad han är.
Det är synd om honom. Han har aldrig fått uppleva att älska på riktigt, då sorgen tar över när två hjärtan glider isär.
Han har aldrig fått känna känslan att bli sams igen. Då han aldrig bråkat.
Han har aldrig stått ensam och undrat vilken väg han ska ta då det alltid stått någon bakom honom.
Han har aldrig låtit tårarna strömma av hat och aldrig låtit klockan ticka över tiden.
Han har aldrig drömt om en bättre framtid men varit för rädd för att ta sista klivet.
Han har aldrig varit rädd att lämna och sedan, när det är för sent ångra sig. Han har aldrig varit rädd för att bli lämnad.
För det har aldrig funnits något att lämna.
Eller så har jag fel, för det kanske är precis det han har.