Vi brukade sitta med näsorna trycka mot fönsterglaset
i timtal.
Våra andetag bevisade temperaturskillnaden
mot dess frostbitna utsida.

Varje år lyckades vi missa när han kom gående,
- tomtefar.
Med sin röda dräkt, tunga julklappssäck
och brinnande lykta.

Men vi var lika lyckliga för det,
jag och brorsan.



Vi hittade på lekar för att tiden skulle rinna iväg
och kännas mindre långsam.
Men julaftonsförmiddagen verkade alltid vara
i evighet.

Ändå var det den dagen vi älskade mest
på hela året.
Den högtid vi såg fram emot med förväntan.
En dag för oss.

Jag tror ingen uppskattade julafton
som jag och min bror.



Det ingen av oss visste då var hur fort tiden ändå gick
trots allt.
Vi har växt upp och bildat skilda liv
på egen hand.

Julen är till för barnen, för familjer,
den är samhörighet.
Men någonstans hamnar man i mitten,
klyvs mellan traditioner.

När man träffar på kärleken
och blir två.



Den här julen har jag och den jag älskar valt
att fira med våra familjer.
Vi har valt att resa till våra barndomshem,
åt olika håll.

Min bror har också valt att resa bort
- till sin flickvän.
Han lämnar hemmet och blir först
med att bryta sig loss.

Första julen utan lillebror...
Visst känns det lite tomt.