När orden uttalas rivs gamla sår upp, det som en gång
var och det som kunde blivit sipprar ut
genom hålet mellan mina revben.
Du vrider om kniven, hjärtat trasas sönder, ännu en gång.
Livet drar för mina ögon, men det är inte livet som
jag upplevt, utan det
som kunde ha varit, där det var du och jag, sida vid sida.
Jag faller. Faller för dig, för livet för alltid. Min själ ligger
i en pöl på golvet, den rinner sakta genom plankorna.
Genom springorna kan jag se den, som den en gång var.
Full av liv och glädje,
inte som nu. En mörk, äcklig sörja som bubblar av osäkerhet
och rädsla. Vart gick det fel? Du var den rätta, den som jag
äntligen skulle älska, och som skulle älska mig. Men det var försent,
redan innan vi hade träffats var det försent.
I dina ögon ser jag spegelbilden av mig själv.
Ett skriande skelett, ett benrangel redo att bli till damm och
återförenas med döden. I dina tårar ser jag din själ. Den är
på väg mot föruttnelsens ljuva befrielse från denna värld av
smärta och sorg. Din mun uttalar dom sista orden jag hör.
Dom får mig att fälla egna tårar, för jag vet att du menar precis vad
du säger, men det gör ingen skillnad. Som en sista förolämpning.

Förlåt